Vid sidan av risfältet där regnet oavbrutet öser ner, är polisen och byborna i en röra. Bong Joon-ho's 'Minnen av ett mord' börjar just i den leriga gyttjan. Medan Hollywoods seriemördarthrillers som 'Zodiac' eller 'Seven' börjar i stadens mörker, börjar 'Minnen av ett mord' under den ljusa dagen på den koreanska landsbygden, men på en plats täckt av oförlåtlig lera.
Den landsbygdsdetektiven Park Du-man (Song Kang-ho) står inför den första kroppen i en atmosfär som liknar en marknad där barn leker och åskådare kommer och går. Det skulle få ett vetenskapligt brottsteam från 'CSI' eller 'Criminal Minds' att svimma. Den döda kvinnan har blivit brutalt misshandlad och dumpad i risfältet, och detektiverna trampar slarvigt över risfältet där fotavtryck är synliga. Istället för vetenskaplig utredning är det bara den landsbygdsdetektivens självförtroende att fånga gärningspersonen med 'känsla', 'blick' och 'byrykten'. Park Du-man står i centrum av denna lantliga världsbild.
Park Du-man skriker till vittnet att istället för att använda en 'profilers' hypnos, ska de 'öppna ögonen och se'. Han använder sparkar och våld mot den person han pekar ut som gärningspersonen istället för att ge bevis. För honom är utredningen mer av en 'talang för att välja en otrevlig typ' än logisk profilering som i 'Mindhunter'. Det är en märklig blandning av komedi och tragedi, som om inspektör Clouseau från 'Pink Panther' hade tagit sig an ett verkligt mordfall.
Vid hans sida finns kollegan detektiven Jo Yong-gu (Kim Roe-ha) som utövar ännu mer primitivt våld. Tortyr-liknande misshandel och tvång till falska erkännanden är de metoder de använder dagligen. Om tortyrscenen i 'Bourne'-serien är en filmisk överdrift, är polisvåldet i 'Minnen av ett mord' så realistiskt att det blir obehagligt. Ändå tror de att de står på 'rättvisans sida'. Fram till dess att en seriemördare härjar i den lilla byn, har den tron inte skakats.
Men på en regnig dag inträffar en rad brutala mord på kvinnor, vilket förändrar stämningen. En natt när en viss låt spelas på radion, försvinner en kvinna klädd i rött, och nästa dag hittas hennes kropp utan undantag. Precis som koden i 'Zodiac', är detta mönster gärningspersonens signatur. Fallet avslöjar gradvis sin struktur, och byn blir fylld av skräck som under 'Salem-häxprocesserna'.
Överordnade pressar på, och media hånar den inkompetenta polisen som om de recenserade en film i 'Empire'. I detta läge dyker Seo Tae-yoon (Kim Sang-kyung) upp, utsänd från Seoul. Hans utredningsmetod är helt motsatt Park Du-mans. Han blockerar brottsplatsen med tejp och betonar hypoteser, logik och dataanalys. Den seoulitiska 'rationaliteten' och den lokala 'känsloutredningen' kommer under samma tak, vilket gradvis ökar spänningen inom utredningsteamet.
Du-man och Tae-yoon misstror varandra grundligt i början. För Du-man är Tae-yoon en stadsdetektiv som liknar Sheldon från 'The Big Bang Theory', som bara låtsas vara smart, och för Tae-yoon är Du-man en lantdetektiv som bara slår folk utan bevis, liknande en zombiejägare från 'The Walking Dead'. Men seriemorden tillåter inte att deras stolthet döljs.
Kropparna fortsätter att hittas, och de misstänkta som verkar lovande får ständigt alibin, eller så finns det bara intellektuellt funktionshindrade som Raymond från 'Rain Man' kvar, vilket gör att fallet glider bort. Under denna process avslöjas polisens våld och inkompetens, liksom den tidens atmosfär. Mörka vägar med otillräcklig gatubelysning, järnvägar som skär genom fabriker, och nätter där kulturen att följa hem kvinnor blir en överlevnadsstrategi fyller skärmen. Om New York i 'Taxi Driver' var en brottsstad, är Hwaseong i 'Minnen av ett mord' en landsbygd där säkerheten har försvunnit.
Medan seriemorden fortsätter, når nervositeten inom polisen en bristpunkt. Du-man försöker alltmer att tro på sitt enda vapen, sin intuition att 'man kan känna igen en person bara genom att se på deras ansikte', medan Tae-yoon kämpar för att behålla sitt lugn men visar sprickor inför den ständigt felaktiga utredningen och motsägelsefulla bevis. Det känns som om alla karaktärer i filmen kämpar i en enorm dimma som en svart hål i 'Interstellar'.
Publiken känner att någon kan vara gärningspersonen, men i nästa scen ser de alibin falla samman och blir förvirrade igen. Det finns ingen tydlig twist som i 'The Usual Suspects', och det pressar inte moraliska dilemman till det yttersta som i 'Prisoners'. Utredningen verkar snurra runt, men i den cirkeln finns alltid de brutalt övergivna offrens kroppar.
Filmen fokuserar mer och mer på den inre förändringen hos de två detektiverna Park Du-man och Seo Tae-yoon i den andra halvan. De som först skrattade åt varandra, springer nu mot ett gemensamt mål under övertygelsen att
