[magazine kave=Park Soo-nam reporter] År 2025 verkar Sydkorea på ytan uppleva en kulturell blomstring. K-POP är inte längre en marginaliserad musik i Asien, utan har vuxit till en enorm industri som hotar att dominera den anglosaxiska popmarknaden. BTS och BLACKPINK har banat väg för många efterföljande grupper, och den så kallade 'K-invasionen' av koreanska dramer, filmer och K-beauty bedöms som en omfattande kulturell invasion som överträffar 1960-talets brittiska invasion med The Beatles. Statistiken från Statistiska centralbyrån och Tullverket visar på rekordhöga exporttal, och regeringen skyndar sig att kalla detta för 'segern av mjuk makt'.
Men bakom denna glittrande framgång finns en 'bitter verklighet' som ingen uppmärksammar eller som man medvetet blundar för. Ju större framgång, desto djupare blir skuggan. När de bländande scenljusen släcks, har flödet av pengar som utgör grunden för underhållningsindustrin länge drabbats av åderförkalkning. Vi bevittnar nu ett märkligt fenomen där den enorma guldäggande gåsen K-POP riskerar att dö av hunger innan den ens skärs upp. Signalerna på kollapsen kom inte från skandaler med idoler eller musikaliska plagieringar, utan från de mest grundläggande och tråkiga områdena 'distribution' och 'avräkning'.
Den 16 december 2025 utfärdade Seoul District Court det slutgiltiga konkursbeslutet för Interpark Commerce. Detta är inte bara en enkel nedläggning av en onlinebutik. Det markerar nedgången av det symboliska varumärket 'Interpark', som har skrivit historia inom koreansk e-handel sedan slutet av 1990-talet, och innebär en spricka i den enorma distributionspipeline som har stöttat K-POP:s fysiska albummarknad. Namnet, som var välkänt för utländska fans som biljettbokare och albumköpare, kommer nu att försvinna ur historien med tiotusentals borgenärer och hundratals miljarder won i obetalda belopp.
Många utländska läsare och K-POP-fans kommer att undra. "Säljer inte Interpark fortfarande biljetter?" "Bokade jag inte biljetter till Seventeen-konserten via Interpark nästa år?" Denna förvirring är ett tydligt exempel på den komplexitet och bedräglighet som denna situation innebär. Vi lever nu i en missformad struktur där 'två Interpark' existerar. Interpark som säljer biljetter (Interpark Triple) har överlevt, men Interpark som säljer album (Interpark Commerce) är död.
Vi vill gå bortom nyheterna om en enkel företagskonkurs och gräva i de politiska och ekonomiska dynamikerna (Polyconomy) som är inblandade. Vi kommer att spåra hur den stora plattformen Qoo10 har brutit ryggen på K-POP-industrin i sin strävan efter en illusion av en börsnotering på Nasdaq, och hur den missformade praktiken av 'push-out' (skivförsäljning) har mött en likviditetskris och drivit små byråer till en kedja av konkursrädsla. Detta är den djupaste dokumentationen av kapital, girighet och kollaps som döljer sig bakom de glittrande danserna och sångerna.
För att förstå prologen till denna enorma kollaps måste vi först spåra Qoo10-gruppen och dess ledare, Gu Yeong-bae. Gu Yeong-bae är en ikonisk figur i den koreanska e-handels historien. Han började med Gmarket, en intern venture inom Interpark, och gjorde det till Koreas största öppna marknad, och sålde det till amerikanska eBay 2009, vilket skapade myten om 'den koreanska versionen av Amazon'. Enligt försäljningsvillkoren som ställdes, flyttade han till Singapore för att grunda Qoo10 och siktade på att erövra den sydostasiatiska marknaden.
Problemet var att hans ambitioner inte stannade vid enkel e-handelsdrift. Hans slutmål var att notera Qoo10:s logistikdotterbolag, Qxpress, på Nasdaq. En börsnotering var den bästa scenen för att maximera företagsvärdet, men för detta krävdes en överväldigande 'expansion'. De viktigaste indikatorerna för att få en fördel i börsnoteringsgranskningen var transaktionsvolym (GMV) och fraktvolym. Gu Yeong-bae inledde en oöverträffad 'M&A (fusioner och förvärv) storm' för att explosivt öka dessa siffror på kort tid.
Qoo10:s strategi för att återinträda på den koreanska marknaden, som började 2022, var aggressiv till den grad att den var destruktiv. TMON, WeMakePrice och Interpark Commerce. Han köpte upp de första generationens sociala handels- och öppna marknader som en gång dominerade den koreanska distributionsmarknaden till vrakpriser eller genom aktieutbyte. På ytan såg detta ut som en storslagen återkomst av Qoo10-imperiet. En jätte i branschen föddes.
Men källan till dessa förvärvsmedel var problematisk. Qoo10 använde i praktiken en 'tom skal'-strategi för att öka sin storlek. Eftersom Qoo10 saknade kontanta tillgångar, använde de försäljningsintäkterna från de förvärvade företagen för att antingen förvärva andra företag eller som driftskostnader, vilket skapade en struktur som nästan liknar ett 'Ponzi-bedrägeri'. De använde pengarna från kunderna på TMON för att täcka förlusterna på WeMakePrice, och använde WeMakePrices pengar för att betala för varorna från Interpark Commerce.
Denna osäkra struktur kollapsade som ett dominospel i juli 2024, när TMON och WeMakePrice inte kunde betala ut avräkningsbelopp till säljare (TMON-händelsen). En astronomisk obetald summa på över 1,2 biljoner won uppstod, vilket registrerades som den värsta finansiella katastrofen i den koreanska distributionshistorien. Och chockvågorna överfördes omedelbart till en annan dotterbolag inom gruppen, Interpark Commerce.
Interpark Commerce hade en något annorlunda avräkningscykel än TMON eller WeMakePrice. Till skillnad från andra dotterbolag som hade månadsavräkning, drev de ett veckovist avräkningssystem, vilket ledde till att det initialt fanns förväntningar om att skadorna skulle bli mindre. Men marknadens förtroende var grymt. När hela Qoo10-gruppens brister blev uppenbara, valde PG-företag (betalningsförmedlare) och kortföretag proaktivt att stoppa betalningar till Interpark Commerce. När blodkärlen blockerades, stannade hjärtat på ett ögonblick.
I augusti 2024 ansökte Interpark Commerce också om företagsrekonstruktion i domstol. Efter 1 år och 4 månaders tråkiga rättsliga strider och försäljningsförsök, dök det inte upp någon 'räddande ängel' som ville ta över ett företag vars varumärkesvärde redan var skadat och vars skulder översteg tillgångarna. Den 16 december 2025 var domstolens konkursbeslut en förutsedd katastrof. Domstolen utfärdade en kall dom som sa: "Avvecklingsvärdet är större än överlevnadsvärdet." Denna domrad var en krossande nedgång för en stor pelare som hade ansvarat för distributionen av K-POP-album.
Det mest förvirrande för utländska K-POP-fans är just här. "Interpark har gått i konkurs, men varför kan jag fortfarande boka konsertbiljetter via Interpark?" För att lösa detta mysterium måste vi gå tillbaka till 2021.
Vid den tiden köpte det ledande fritidsplattformföretaget Yanolja 70% av aktierna i Interpark för cirka 300 miljarder won. Yanoljas avsikt var tydlig. Att dominera den resande efterfrågan och biljettmarknaden som skulle explodera efter COVID-19-pandemin. Det Yanolja ville ha var 'tur' och 'biljetter' affärsområdena. Å andra sidan var 'shopping' och 'böcker (inklusive album)' som led av ständiga förluster som en klumpig börda.
Därför genomförde Yanolja en noggrant planerad operation för att dela upp Interpark.
Interpark Triple: Ett företag som Yanolja äger och driver direkt. Ansvarar för turer (flyg/boende) och biljetter (föreställningar/utställningar). De är helt finansiellt separerade från Qoo10-händelsen och behåller fortfarande sin position som branschledare.
Interpark Commerce: Ett separat företag som skapades genom att separera shopping och böcker/album. I april 2023 sålde Yanolja denna besvärliga enhet helt till Qoo10.
Problemet var att varumärkesstyrkan av 'Interpark' var för stark. Qoo10 fick rätt att använda namnet 'Interpark' under en viss tid när de förvärvade Interpark Commerce. För konsumenterna såg det ut som att de bara flyttade menyn inom samma 'Interpark'-webbplats, men i verkligheten rörde de sig mellan helt olika företagsdatasystem.
Biljetterna gick till Yanoljas kassa, medan albumen gick till Qoo10:s kassa. När Qoo10-händelsen inträffade 2024, började Yanolja omedelbart att dra en gräns. De satte upp en stor skylt som sa: "Interpark Triple och Interpark Commerce är separata företag" och meddelade Qoo10 att de skulle avsluta varumärkesanvändningsavtalet. Till och med Interpark Commerce försökte för att överleva att rebranda sig under det nya namnet 'Byzle', men det var bara som att måla om en sjunkande båt.
Denna komplexa företagsuppdelning drabbade direkt konsumenterna, särskilt K-POP-fansen. Tänk dig att en fan lyckas boka biljetter till Seventeens konsert via Interpark Ticket (Triple) och köper albumet via Interpark Books (Commerce) för att delta i en fansignering. Konsertbiljetten levereras som den ska och föreställningen genomförs utan problem. Men albumet kommer inte. När man trycker på knappen för att spåra leveransen dyker det bara upp ett felmeddelande som säger "Det finns ingen beställningshistorik." Kundtjänsten svarar inte på telefonen, och begäran om återbetalning avvisas på grund av systemfel. Fansen är arga, men de vet inte ens vem de ska klaga till. På utländska fanforum som Reddit och Twitter fortsätter klagomål som "Albumet jag beställde från Interpark Global har inte kommit på 6 månader" och "Mina pengar har försvunnit" under hela 2025. Detta var inte bara en enkel leveransförsening, utan en 'försvinnande' situation där Qoo10-gruppen hade använt försäljningsintäkterna så att de inte ens hade pengar för att hämta varorna.
Konkursen av Interpark Commerce handlar inte bara om att inte kunna sälja några album, utan det skakar hela K-POP-industrin på grund av den missformade distributionsstrukturen som kallas 'push-out'. Denna praxis blev vanlig när konkurrensen om försäljningsrekord under den första veckan av släppet blev överhettad under 2020-talet.
[Hur push-out fungerar]
Förbeställning (Pre-order Bulk): Byråerna ber distributionsföretag (Interpark Commerce etc.) att förbeställa tiotusentals till hundratusentals album för att öka försäljningsrekorden.
Evenemang: Distributionsföretagen planerar fansigneringar, videosamtalsevenemang (video fan-signering) etc. för att tömma detta enorma lager. Fans köper dussintals album för att öka sina vinstchanser.
Tidsfördröjning i avräkningen: Distributionsföretagen får omedelbart kontanter från fansen, men betalar byråerna enligt den avtalade avräkningscykeln.
Denna struktur fungerar endast när 'förtroende' och 'likviditet' är smidiga. Byråerna investerar i albumproduktion och marknadsföring, och återbetalningarna hålls av distributionsföretagen. Men distributionsföretaget Interpark Commerce har gått i konkurs. Pengarna som fansen har betalat har försvunnit i Qoo10:s skuldspel, och albumpriserna som byråerna skulle ha fått har upplösts i luften.
Stora byråer som HYBE, SM och JYP har möjlighet att stärka sina egna distributionsnätverk (Weverse Shop, JYP Shop) eller har tillräcklig kapitalstyrka för att klara av förluster. Problemet ligger hos de små och medelstora byråerna som utgör ryggraden. De täcker oftast kostnader för albumproduktion, musikvideoinspelning och traineeutbildning med 'förskottsbetalningar' eller albumförsäljningsintäkter. Den praxis där distributionsföretagen erbjuder byråerna "Om ni ger oss exklusiva distributionsrättigheter, kommer vi att låna er 1 miljard won i förskott" är en öppen hemlighet och en drog i branschen.
Den obetalda summan som är kopplad till Interpark Commerce, som uppgår till flera hundra miljoner till flera tiotals miljarder won, är en dödsdom för små och medelstora byråer. Även medelstora byråer som Fantagio lider av skatteskulder och tryck för att betala av skulder, medan mindre byråer stänger ner utan att någon hör talas om dem. Som Park Soo-nam reporters kolumn säger, "Ett land där framgång är en inkomst", ju fler album en byrå säljer för att sätta rekord, desto mer pengar är de skyldiga Interpark Commerce, vilket leder till en paradoxal situation där de drabbas hårdare.
Här bör läsarna inte förväxla 'albumköp' med 'push-out'.
Köp: En uppenbar olaglig handling där byråer köper tillbaka sina egna album för att manipulera listorna.
Push-out (skivförsäljning): Distributionsföretagen tar på sig volymen och säljer till fans genom fansigneringar etc. Juridiskt sett är det en gråzon, men det kritiseras som en överdriven affärsmetod som pressar fansens plånböcker.
Denna situation är inte en olaglig köp, utan en 'finansiell katastrof' som uppstod när en överdriven push-out-praktik som förkläddes som laglig mötte distributionsföretagens brister. Distributionsföretagen använde fansens pengar som 'framtida intäkter' (Pre-spending), och när bubblan sprack, fanns det bara skulder kvar.
År 2023 nådde försäljningen av K-POP:s fysiska album för första gången 100 miljoner exemplar och nådde sin topp. Men bara ett år senare, 2024, svalnade marknaden. Enligt Circle Chart-data minskade försäljningen av fysiska album med 19,5% jämfört med föregående år och föll till 92,7 miljoner exemplar. Det var den första negativa tillväxten på 10 år sedan 2014.
Denna nedgång fortsatte även 2025. Enligt tullens export- och importstatistik ökade albumexporten med endast 0,55% jämfört med föregående år, vilket i praktiken innebar att tillväxten stannade. Exporten till den största marknaden, Japan, minskade med hela 24,7%. Experter tolkar detta som 'fandomtrötthet' och 'marknadsjustering', men det är inte bara en enkel trötthet, utan en 'kollaps av distributionsfinansiering' som tvingar till nedskärningar.
Den koreanska innehållsindustrin har i grunden en 'underleverantörsdilemma'. Även om Netflixs 〈Squid Game〉 blev en stor succé, går de flesta IP (immateriella rättigheter) och intäkter till plattformen, precis som K-POP är beroende av distributionsplattformarnas (Interpark, Yes24, Aladin etc.) hälsa för albumförsäljning. Konkursen av Interpark Commerce har gjort att pengarna inte längre cirkulerar på marknaden. Distributionsföretagen har minskat eller tagit bort de förskottsbetalningar de tidigare gav till byråerna, och de har förlorat kapaciteten att hantera push-out-volymer. "När pengarna tar slut kan vi inte producera album" har blivit verklighet.
Detta liknar fenomenet med 'multipel polarisering' på fastighetsmarknaden. Stora byråer hittar vägar att överleva genom globala direktleveranser (D2C) och samarbeten med utländska skivbolag, medan små och medelstora byråer som är beroende av inhemska distributionsnätverk kollapsar. År 2025 bevittnar vi att K-POP-marknadens mitt försvinner och att det polariseras mellan ett fåtal super-IP och många små företag.
De största förlorarna av konkursen av Interpark Commerce är de finansiella skadorna för byråerna, men psykologiskt är det K-POP-fans över hela världen. Särskilt för utländska fans är 'direktköp' en komplicerad och osäker process, och denna situation har gjort den osäkerheten till verklighet. I forum som Reddit har uttrycket "Min beställning har blivit ett spöke (Ghost Order)" dykt upp. Det syftar på situationen där pengarna har dragits men beställningshistoriken har försvunnit, och det finns ingenstans att vända sig. Detta är inte bara en enkel serviceklagomål, utan leder till 'Korea Discount'. Medan uppfattningen sprider sig att "det är riskabelt att köpa direkt från koreanska webbplatser", söker utländska fans sig till Amazon eller lokala återförsäljare, vilket i slutändan leder till minskade marginaler för koreanska byråer.
Krisen för Qoo10-gruppen ledde också till förlamningen av logistikdotterbolaget Qxpress. Volymer som skickades utomlands via Interpark Commerce fastnade i hamnar och lager på grund av driftstörningar hos Qxpress. En japansk fan klagade: "Jag beställde varor från Caratland (Seventeen fanmöte) 2025, men jag har inte fått dem ens efter 6 månader efter evenemanget." Förlamningen av logistiken innebär en förstörelse av fanupplevelsen. Att köpa album är inte bara en konsumtion, utan en ritual för att stödja artisten, och när den ritualen fläckas av bedrägerier och leveransförseningar accelererar det avhoppet från fandom.
Konkursprocessen för Interpark Commerce kommer att ta emot fordringar fram till februari 2026 och ha en utredningsdag i mars. Men för att tala kallt, är chansen för vanliga borgenärer (byråer och konsumenter) att få tillbaka sina pengar mycket liten. Plattformföretagens tillgångar är mestadels immateriella tillgångar, och varumärkesvärdet har redan närmat sig noll.
Det som nu behövs är inte 'efterhandsåtgärder' utan grundläggande operationer. De nuvarande lagarna om 'utveckling av populärkultur och konstindustri' eller 'främjande av musikindustrin' har straffbestämmelser för handlingar som köp, men det finns inga finansiella säkerhetsåtgärder för att förhindra att plattformar missbrukar avräkningsbelopp. Det är brådskande att stärka obligatorisk 'escrow' för att förhindra att e-handelsföretag använder försäljningsintäkter som driftskapital och att lagstifta om avräkningscykler, som 'den andra lagen mot Merge Point' och 'den andra lagen mot Qoo10'.
Nedgången av Interpark Commerce är den mest tragiska läroboken som visar hur girigt kapital kan förstöra kulturindustrin. Gu Yeong-baes dröm om en börsnotering på Nasdaq var ett sandslott byggt på tårarna av många små och medelstora företag och artister. Men krisen är också en möjlighet. Denna situation bör få K-POP-industrin att frigöra sig från den missformade beroendet av 'push-out'. Istället för att fästa sig vid den falska siffran av 100 miljoner sålda album, är det långsiktigt vägen för att upprätthålla 'K-invasionen' att skapa en transparent distributionsstruktur och en hälsosam fandomkultur.
Ett land där framgång inte är en inkomst, ett land där artistens svett inte används för att betala plattformens skulder. Det är den sanna 'globala standard' för K-POP som vi bör sträva efter.
