När kameran går in i gränden ligger en cykel omkull i den smala gränden, och vinterens solstrålar lyser på elektriska filtar som hängs ut för att torka i varje hus. tvN-dramaet 'Svara 1988' tar oss just till den gränden, mitt i Ssangmun-dong. Precis som att passera plattform 9 och 3/4 i 'Harry Potter', ger vi oss ut på en tidsresa från 2015 till 1988. Men det är inte magi, utan minnen och empati som bär oss framåt.
Den verkliga huvudpersonen i detta drama är faktiskt inte en specifik person, utan tiden 1988 och grannskapets gemenskap i sig. Runt Deokseons hus, som ligger i mitten, är fem familjer kopplade till varandra: Seongkyun, Sunwoo, Jeonghwan, och Dongryong. Precis som Central Perk i 'Vänner', är denna gränd en hub där alla berättelser börjar och slutar. Mellan dem rör sig fem vänner som vinden. Deokseon (Hyeri), Taek (Park Bogum), Jeonghwan (Ryu Junyeol), Sunwoo (Go Kyungpyo), och Dongryong (Lee Donghwi) är fem ungdomar som blandar sig med gymnasieelever och badukspelare, och de är en sammansättning av ansikten från den tidens vanliga ungdomar.
Om man bara ser på den ytliga berättelsen i episoderna, verkar det vara en vardagsdrama. De misslyckas med prov, byter matlådor, riskerar sina liv för radioberättelser, och tillbringar dagen med att grilla sötpotatis på kol i vintern. Det verkar som om den vanliga vardagen är hela berättelsen, precis som i 'Simpsons' eller 'Modern Family'.
Men 'Svara 1988' överlagrar den vanliga vardagen med den enorma nationella händelsen, 1988 års olympiska spel, och stadens atmosfär som förbereder sig för Seoul-olympiaden. När olympiska elden passerar genom staden springer barnen ut från gränden för att titta, och varje hus får en färg-TV, vilket gör att de känner av hastigheten på förändringen i världen. Om 'Forrest Gump' infogade huvudpersonen i viktiga ögonblick av amerikansk modern historia, rekonstruerar 'Svara 1988' den turbulenta perioden i koreansk modern historia genom grannskapets ögon.
Samtidigt fortsätter den ekonomiska svårigheten för föräldragenerationen, konflikterna mellan syskon, och pressen av inträdesprov att växa. År 1988 i historieböckerna och det levda 1988 i gränden existerar med olika temperaturer.
Fem vänner, fem ungdomar
Deokseon är den andra i familjen och blir alltid behandlad som en 'sandwich'. Precis som Ron Weasley i 'Harry Potter' sa: "Jag är den osynliga personen bland fem bröder", blir Deokseon också mindre synlig mellan sin syster Bora och sin yngre syster Noeul. Men bland vännerna är hon stämningshöjare och i gränden är hon 'grändens ledare' som skriker från andra våningen och väcker hela kvarteret.
Jeonghwan är tystlåten och cynisk, men han är den som tyst och osynligt tar hand om sin familj och vänner. Han är som Sam i 'Sagan om ringen'. Även om han klagar utåt, är han alltid där i viktiga stunder. Sunwoo är den ansvarstagande äldste sonen och mammas mest pålitliga stöd, medan Dongryong är en lokal entusiast som är passionerad för dans och mode. Det skulle inte vara en överdrift att kalla honom en modeexpert i 1988 års Ssangmun-dong-version av 'Queer Eye'.
Bland dem är det geniala badukspelaren Taek som är klumpig i sociala sammanhang, men som blir klar i tankarna framför badukbrädet. Om Sheldon Cooper i 'The Big Bang Theory' är en fysikgeni, så är Taek ett badukgeni. Han saknar social kompetens, men har sin egen renhet och uppriktighet. När dessa fem samlas i ett rum för att koka ramen, går till Taeks badukinternat för att stanna uppe hela natten, och en subtil spänning uppstår kring någon annans förälskelse, berör dramat både ungdomens spänning och familjedramats värme samtidigt.
De vuxnas berättelser i gränden är också en viktig del av detta drama. Deokseons pappa, Dongryongs pappa, Jeonghwans pappa, och Sunwoos mamma, grannarna går in och ut ur varandras hem som om de vore Monicas hus i 'Vänner', delar mat, lånar pengar, och ibland bråkar om barnens problem, men löser det snabbt med en drink.
Varje hushåll har sina egna sår. En far som upplever en uppsägning, en mamma som ensam uppfostrar sin son efter att ha förlorat sin man tidigt, och föräldrar som alltid känner sig skyldiga på grund av familjens ekonomiska situation. Men dessa sår konsumeras inte överdrivet dramatiskt i dramat, som i en tung melankoli som 'Så nära'. De framträder naturligt i en skämt vid matbordet, en påse frukt som köpts på marknaden, eller i en scen där de tillsammans skottar snö en snöig dag.
Från tittarens perspektiv kan det verka som om allt flyter utan stora händelser, men de små känslomässiga förändringarna och relationernas nyanser byggs upp i varje avsnitt. Precis som 'Before Sunrise'-trilogin, är det en drama där samtal, blickar och tystnad säger mer än dramatiska händelser.
Dramat följer ofta en karaktärs perspektiv för att återkalla det förflutna eller visa de landskap som nu har försvunnit med nostalgi. Brev skrivna för hand, människor som står i kö vid en telefonkiosk, och en scen där hela familjen samlas för att svara på ett telefonsamtal dyker upp naturligt. Precis som västerländska sitcoms som 'We Are Who' som framkallar minnen med "Det var så här förr".
Men denna skildring av det förflutna stannar inte bara vid känslan av "det var bättre då", utan visar också obehaget och osäkerheten från den tiden. Inträdeshelvetet, patriarkalisk kultur, dubbelmoralen mot kvinnor, och skuggan av ekonomisk polarisering placeras överallt i episoderna. Precis som 'Mad Men' är ärlig mot både den glittrande sidan av 1960-talets Amerika och rasism och könsdiskriminering, romantiserar 'Svara 1988' inte det förflutna utan förbehåll.
Därför kan livet för barnen i gränden och deras föräldrar ibland kännas skarpt smärtsamt. Ingen liv var perfekt, men känslan av att de uthärdade varandras brister genomsyrar hela berättelsen. Budskapet "Vi var inte perfekta, men vi var tillsammans" förmedlas subtilt.
Allteftersom berättelsen fortskrider, expanderar 'Svara 1988' från en enkel berättelse om tillväxt till en drama om tid och minnen. Från första avsnittet dyker en vuxen person upp då och då, vilket gör att tittarna undrar vem Park Deokseon har gift sig med och hur folk i Ssangmun-dong har spridit sig. Precis som mysteriet "Vem är mamman?" i 'How I Met Your Mother', fångar berättelsen "Vem är maken?" tittarnas intresse.
Men den verkliga styrkan i detta drama ligger inte i mysteriet "Vem är maken?", utan i hur fint det visar den tid som har passerat. Genom otaliga middagar, många bråk och försoningar, och genom många nätter i gränden, utvecklas karaktärerna gradvis till vuxna.
Jag kommer inte att avslöja slutet i denna text. Men jag nämner bara att tjockleken av den tid som tittarna har byggt upp tillsammans med grannskapets människor fram till den sista scenen gör att beslutet blir naturligt accepterat i var och ens hjärta. Precis som vändningen i 'The Sixth Sense' är chockerande på grund av de ledtrådar som lagts ut tidigare, får också slutet av 'Svara 1988' sin övertygelse tack vare den densitet av relationer som byggts upp under 20 avsnitt.
En modern rekonstruktion av nostalgi... rytmen av skratt och tårar
Ur ett konstnärligt perspektiv är 'Svara 1988' ett representativt exempel på hur koreansk drama kan modernisera nostalgi. Den största anledningen till att detta drama älskas är att det inte bara romantiserar det förflutna, utan också omfamnar den temperatur och doft, obehag och värme som den tiden hade.
Tiden 1988 var en vändpunkt där det koreanska samhället genomgick snabba förändringar, och dramat komprimerar den tidens förvirring och spänning i den lilla världen av gränden. Kameran stannar ofta längre vid grändens landskap, gamla möbler i hemmet, kolgasvarnare, och föremål som skoluniformer och träningskläder än vid karaktärernas ansikten. Denna samling av föremål formar tidens textur. Precis som kameran i 'Amélie' ger en kärleksfull blick på små föremål, fångar 'Svara 1988' också tidens tyngd i varje rekvisita.
Regin och redigeringen fångar känslornas rytm på ett fint sätt. Skratt och tårar flödar inte överdrivet som i 'Stjärnor födda i himlen', utan smälter in mellan vanliga samtal och vardagsljud. Idag verkar det som om vännerna skrattar och pratar, men en sista berättarröst kan plötsligt få en att bli rörd. Precis som öppningsmontaget i 'Up' fångar en livstid på fyra minuter, sammanfattar den sista monologen i 'Svara 1988' ett avsnitt i en enda rad.
Det som stöder denna rytm är just OST. Låtar som omarbetats från tidens populära musik smälter samman med scenerna och stimulerar tittarnas minnen. För den generation som upplevde 80-90-talet väcker det personliga minnen, och för den efterföljande generationen kommer "föräldrarnas ungdom" som något både främmande och varmt. Precis som OST:n i 'Guardians of the Galaxy' förenar generationer med pop från 70-80-talet, förenar musiken i 'Svara 1988' känslor över tid.
Berättelserna om varje karaktär är också mångfacetterade. Berättelserna om Deokseon, Taek, Jeonghwan, Sunwoo, och Dongryong växlar mellan romantik och vänskap, samtidigt som föräldrarnas individuella berättelser också får betydande utrymme. Särskilt berättelserna om Sunwoos mamma och grannarna ger en riktig berättelse till föräldragenerationen som ofta konsumeras som biroller i koreansk drama.
I detta drama är vuxna inte bara enheter som hindrar eller stödjer sina barns kärlek, som mentorer i 'Kingsman', utan de skildras som huvudpersoner i sina egna liv. Det gör att generationskonflikter framstår som mer realistiska, och även om generationerna är olika, framträder gemensamma känslor naturligt.
Självklart är 'Svara 1988' inte helt perfekt. Den starka gemenskapen i gränden kan kännas som en överdriven idealisering för vissa tittare, eftersom sådana scener är svåra att hitta i verkligheten. Det kan vara en vackert bearbetad version, precis som Londons 'Notting Hill' eller Paris i 'Midnight in Paris'.
Dessutom, med en lång speltid och detaljerade skildringar av vardagen, kan vissa känna att takten är långsam. För tittare som förväntar sig chocker och vändningar i varje avsnitt, som i '24' eller 'Breaking Bad', kan det kännas frustrerande. Berättelsen om att hitta maken betonas något överdrivet i den senare delen, vilket har lett till kritik om att vissa karaktärers berättelser har offrats.
Trots detta har detta verk förblivit en populär återutsändning och omvisning under lång tid, eftersom det lyckas fånga 'detaljerna i relationer' på ett sätt som kompenserar för sina brister. Tittarna känner inte att de ser en helt ny berättelse, utan får en känsla av att återförenas med känslor de redan kände någonstans. Precis som när man ser 'Spirited Away' och säger "Jag mötte min barndom", säger man efter att ha sett 'Svara 1988': "Jag mötte min gränd".
Frågan “Vad är viktigare än framgång?”
En annan iögonfallande punkt är hur detta drama hanterar familj och ungdom. Medan många dramer sätter 'framgång' och 'kärlek' som det slutgiltiga målet för berättelsen, säger 'Svara 1988' att det är viktigare att äta tillsammans, dela en filt på kalla vinternätter, och att ha någon vid sin sida när man misslyckas med provet.
Detta är ett budskap om att det är okej att karaktärernas liv inte blir uppenbart fantastiska. Detta kommer som en stor tröst för tittare som lever i 2010-talet, där det råder hård konkurrens och krav på prestation, som i 'Sky Castle'. Istället för storslagen framgång, är det en värdering av det vanliga livet i sig som är denna dramas kärnvärde. Om 'Little Miss Sunshine' säger "Det är okej att inte vara nummer ett", säger 'Svara 1988': "Det är okej att inte vara speciell".
När jag ser på människorna i gränden i Ssangmun-dong, börjar jag också tänka på om jag en gång var en del av en liknande gemenskap, eller om jag kan skapa sådana relationer i framtiden. Detta drama återger värmen från en tid då man inte sparade på att gå till varandras dörrar och ringa på, utan att fastställa att "det var bättre då". Precis som 'My Neighbor Totoro' återger gemenskapen i 1950-talets japanska landsbygd.
Det är också ett bra verk för dem som ofta tänker på relationen mellan föräldrar och barn. Från föräldrarnas perspektiv kan grannarnas misstag och oförmåga kännas lika pinsamma som Michael Scott i 'The Office', och från barnens perspektiv kan scenerna kännas så bekanta att man undrar: "Är inte detta vår historia?".
I den processen kommer både känslan av "Vad om vi hade varit lite mindre skarpa mot varandra" och förståelsen av "Men vi gjorde vårt bästa" samtidigt. Därför är detta drama bra att se ensam, men ger en helt annan känsla när man ser det tillsammans med familjen. Precis som när man ser 'Coco' med familjen, blir känslan starkare i 'Svara 1988' när man ser det tillsammans över generationer.
Slutligen vill jag rekommendera 'Svara 1988' till dem som känner att livet går för snabbt och vill ta en paus. Istället för stora händelser visar det långsamt, men stadigt, hur små samtal och vanor bygger upp livets landskap.
När jag ser detta drama, överlappar plötsligt gränden i Ssangmun-dong med en del av mina minnen. Och jag tänker tyst att våra egna 1988, våra egna gränder, en dag kommer att svara i någon annans hjärta.
För dem som vill känna sådana känslor, är detta drama en lång brev som är värt att investera tid i. Precis som den sista scenen i 'Before Sunset', när någon säger "Du kommer att missa det planet", vill vi gärna stanna kvar i denna gränd, beredda att missa planet. Ssangmun-dong gränden är en sådan plats. En plats där man inte vill lämna lätt, varm, högljudd och obekväm, men ändå saknad.
